Hur hittar man tröst i sitt “nya jag”?
Att förändra sitt liv så grundläggande som jag gjort när jag gått från mitt “lata lilla feta jag” – till mitt “glada lilla pigga jag” borde väl ändå vara enkelt för omgivningen att hänga med på, eller?
Denna förändring var helt oplanerad. Den skulle inte vara “på riktigt”, den bara hände. Jag har hittat en rolig träningsform på en plats som jag trivs att vara på. Där blir jag sedd utifrån mina förutsättningar, mina framgångar firas och mina misslyckanden ses inte som misslyckanden – utan som möjligheter att utvecklas. Där är allt möjligt om jag vill och om jag tycker att det är värt det. Det är ingen annan än jag som kan göra förändringen, men jag har all hjälp och världens bästa hejarklack på min sida. Jag har fått kämpa för att hålla mitt “gamla jag” borta.
Från början var det en ångest att öppna dörren till sig själv, upptäcka allt som fanns därinne och göra något annat än vad jag är van vid. Det var svårt att hantera alla känslor. Men efter att ha spenderat många timmar innanför dessa dörrar tog det mig ungefär ett halvår tills jag började jag känna att “det här är min bubbla och mina villkor. Här är jag trygg.” Bubblan började följa med mig på jobbet, på stan och hem. Jag mår så bra i min bubbla! I den så väljer jag vem som får vara där, när jag vill och det är på mina villkor. Det är en mental förändring som har skett och även om den inte syns så känner jag den! Min alldeles egna sol. Hur får man omgivningen att se och förstå att det finns ett annat “jag”!? Fortfarande med samma värderingar men ändå med så många nya insikter om vad JAG behöver för att må bra!
Rent fysiskt så ser ju alla självklart skillnaden. Den går liksom inte att missa. Kommentarerna som att “jag ser att du har gått ner i vikt men jag vågar inte säga något för det kan vara känsligt för dig?” är konstiga men ändå lätta att hantera. Kommentar som “fan vad snygg du är!” är fantastiskt lätt att hantera.
Men vad händer när de som står mig nära missar hela resan eller en kris som uppstår? Relationer ställs på sin spets om vem och vad som är viktigt? Jag, du eller vi? När man har förändrats så mycket att ens “lilla lata feta jag” som JAG inte saknar – saknas av ANDRA, vad händer då? Jag vill inte dricka Champagne för att fira någons nya lägenhet eller framgång. Gärna te, men inte alkohol. Jag vill ta ett glas när JAG känner för det, inte för att någon annan förväntar sig det. Jag vill inte umgås med folk som bara vill göra deras grej – min gamla grej. Röka, dricka och prata skit i timmar, gnälla på hur jobbigt allt och alla är. Inget konstruktivt alls. Om jag känner efter så fick det inte mig att må bra.
Jag har blivit en ny person för omgivningen att förhålla sig till. Vissa kommer att omfamna förändringen, välja att vara en del av förändringen till och med svettas tillsammans med mig. Vissa kommer att tycka att man är elak och dum, en riktigt egoist som inte ställer upp med att fira andras framgångar eller trösta dem i deras motgångar. Men vad hände med mina framgångar som JAG tycker är viktigt? Jag blir ledsen, naturligtvis. Det blir lättare att gå tillbaka till sitt “feta lilla lata jag”. Röka lite, dricka lite och snacka skit i några timmar, bjuda över lite kompisar. Omgivningen blir glad när de känner igen mig. Jag är tillbaka till någon som de är trygga med, men jag blir förtvivlad. Vad hände med MIG? JAG vill inte leva så, att andra ska få bestämma hur JAG ska vara. Det vill jag bestämma själv, jag är ändå snart 50 – halvvägs till 100. Har man inte rätten då att bestämma över sig själv? Jag är så rädd att jag ska bli ensam. Att upptäcka att ens gamla jag – som jag har lämnat – är den enda som man vill vara med? Vad gör jag då? Vågar jag ta steget och välja mitt nya jag och gå framåt? Till det som är nytt och osäkert, men fullt av må-bra-saker eller väljer jag “mitt gamla trygga jag”? Tryggt men bittert.
Det lustiga i kråksången är att förändringen jag går igenom är positiv. Jag har inte valt att bli kriminell eller gå på droger, ändå så är det svårt för omgivningen att omfamna förändringen. Jag är starkare, orkar mera, äter rätt, dricker mindre, röker minimalt. Jag har fått en självkänsla som ger mig kraften att säga ifrån och stå upp för mig själv!
Men hur gör jag då för att hitta tröst i mitt “nya jag” och inte falla tillbaka till gamla trygga vanor när kriget eller krisen kommer? Jag har inte en aning! Men har jag klarat av att öppna dörren 100 gånger, så måste jag klara av att stå på mig att inte stänga dörren, så är det bara.
It must be so that family and friends have to embrace change or leave. And I will find a way to get through this on my hands.
/Anonym medlem på CrossFit 162 West.
