Se vad som händer i vår community

Hoppa hopprep med värdighet – Del 2

Detta är ett anonymt inlägg från en medlem på CrossFit 162 West. Tidigare i år skrev hon ett inlägg precis efter att hon upptäckt att hon läcker vid just hopprep. Nu 9 månader senare skriver hon ett nytt inlägg.
Det tidigare inlägget hittar du här: https://crossfit162west.com/gar-det-att-hoppa-hopprep-med-vardighet/

147,148,149,150! – YES jag klarade det! 150 hopp och lika snustorrt i trosorna som sanden i Sahara. Fan vad jag är bra! Och tänk vad det är roligt att hoppa hopprep. Vem hade kunnat ana att man i min ålder skulle tycka det? Inte jag i alla fall.

Så, tillslut tog jag mig i mål efter att den där känslan av total förnedring hade börjat släppa taget om min sårade självkänsla. “Det gör ont att växa” brukar jag säga till min barn. Det gör ont att inse att man inte har muskler i bäckenbotten och att man har börjat leta efter barnens gamla Pampers. Men till skillnad från barnens växtvärk, så kommer inte en klapp på axeln och en alvedon att hjälpa mig överhuvudtaget. FAN OCKSÅ! Det var ju inte meningen att det skulle blir så jävla blött.

Men jag har en Cornelia, alla borde ha en Cornelia i sitt liv. En person som hjälper människor att hitta sina muskler. En person som antar utmaningen i att “ingen är för gammal för att lära sig att hoppa hopprep”. Tillsammans med Cornelia och med hennes övningar har jag tränat oavbrutet för att lyckas. Först ett hopp, sen 10 hopp, sen 20 hopp osv.
Jag har skrattat och pratat med många runt omkring mig. Några har konstaterat att de inte håller tätt men att det är “skit samma” och de är stolta över sig själva ändå. De har ändå tränat med mig och peppat mig. Det är helt underbart att andra kvinnor vill hjälpa mig att nå mitt mål och samtidigt träna själva. Alla är riktiga Wonder woman! Jag är så glad och tacksam över att ha dessa amasoner vid min sida. Vilken inspiration! 

Sen finns det vissa som har tagit ett hopprep och hoppat 200 hopp hysteriskt fort, tittat lite nonchalant på mig, konstaterat att det var väl inte så jävla svårt. Du får helt enkelt skylla dig själv som inte gjorde dina knipövningar. Inte riktigt lika inspirerande att ha dess människor omkring sig men ett fantastiskt bra tillfälle att träna på att jag är bra som jag är. 

Men vad händer med de som inte har fina vänner eller en Cornelia i sitt liv? Hur gör de? När ämnet är så tabubelagt. Jag har ju tack vare dessa människor lärt mig att hoppa hopprep med värdighet. Är man mindre värdig, för att man inte kan hålla tätt? Jag tycker inte det, även om det kan kännas så.

Jag vet att jag inte på något sätt var unik i min situation. Det som var unikt med mig var att jag hade rätt förutsättningar att lyckas. I mitt fall: vänner, Cornelia och den gemenskapen som finns på Crossfit 162 West. Jag vågade, trots en känsla av kaos och förnedring be om den hjälp som fanns i min närhet.

Många vågar inte be om hjälp och även om de skulle våga så har de ingen de kan vända sig till. Man kan ju alltid ringa vårdcentralen med risk att man får träffa en riktig het läkare eller totala motsatsen. Vet inte vilket som är värst? “Pinsamt” konstaterade en väninna. Det blir svårt att be om hjälp. Man ger upp, blir mindre rörlig, vilket får andra negativa hälsoeffekter. Var är värdigheten i det? På något sätt måste man skapa förutsättningarna och jag tror att det enda sättet är att våga prata med varandra. Kommunikation är en viktig faktor dels för att sprida kunskap, dels för att synliggöra den hjälp som finns att få samt att förstå att man inte är ensam. Helt enkelt minska tabun! 

Att inte kunna hålla tätt får inte vara en ursäkt/anledning till att man inte rör på sig, gammal som ung!  

Det är många som undrat varför man i hela friden ska lära sig att hoppa hopprep när man är halvvägs till hundra och inte kan hålla tätt. De tycker väl att jag ska inse att jag är för gammal och ta den enkla lösningen – trosskydd. Vilket i och för sig hade fungerat alldeles utmärkt om det inte hade varit för att jag VILLE lära mig att hoppa hopprep och hitta mina bäckenbottenmuskler. Men framförallt så är jag INTE för gammal.

Jag har lärt mig att att de flesta tror att när man blir gammal får man ge upp sina tidigare aktiviteter och inte hitta nya utmaningar som kan innebära en risk för en själv. Jag tror att man blir gammal för att man ger upp saker och ting i rädslan av att misslyckas. Man behöver inte alltid lyckas med allt men man behöver få möjlighet att hitta sin egen väg att lyckas. I detta fall tex med hjälp av träning, trosskydd, andra hjälpmedel eller sjukvård, UTAN att skämmas och känna sig misslyckad för att man inte kan hålla tätt. Det är därför alla behöver ha en Cornelia i sitt liv eller åtminstone veta var man hittar en Cornelia. 

POPULAR POSTS

BOKA EN KOSTNADSFRI KONSULTATION

Prata med en coach om dina mål och hur du kan uppnå dem.

Fyll i formuläret för att sätta igång!

Ta det första steget mot resultaten som du vill nå!

Learn more about our privacy & cookie policy.

We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept”, you consent to the use of ALL the cookies.
To learn more about how we use cookies, view our cookie policy